Liberalernas vägval

Har tiden bara sprungit ifrån Liberalerna? Tro det eller ej, men 1911 fick partiet 40,2 % i riksdagsvalet. Sedan dess har det gått utför, mer eller mindre hela tiden, med några få undantag. Liberalerna, tidigare Folkpartiet, har uppenbart under lång tid haft stora svårigheter att nå ut till allmänheten med budskap som appellerar. Detta har varit ett faktum under inte bara nuvarande partiledare utan även definitivt under åtminstone de två tidigare också. Starka budskap, visserligen då och då, men kring ämnen som det varit svårt att förstå hur just detta kommit att bli så högt prioriterat. Det sammanhållande resonemanget har saknats. Har man suttit i händerna på käcka reklambyråer, som tycker sig hitta en intressant twist? Eller är det enskilda partiråd, som spånat fram något i stunden ingivelse? Eller har PL själv haft en egen vurm för några särskilda områden?

Partiet fick ett av sina få uppsving under partiledaren Bertil Ohlins tid, 1944 -1967. Under tre val i följd fick man över 20 % i riksdagsvalen. Under dessa år var Folkpartiet det största oppositionspartiet. Ohlin lanserade begreppet ”socialliberalism” och med det menade han i korthet att staten i en fri ekonomi har ansvar för de svagaste och sämst ställda och att vissa begränsningar i den fria marknaden därför måste accepteras. Detta synsätt låg i linje med John Rawls politiska teorier.

Spänningar har dock länge funnits inom partiet mellan socialliberaler och nyliberaler.

Men minns också tidigare, de plötsliga och obegripliga utspelen, halmhattarna, eget rum på långvården, ”We shall overcome…”- händelsen. Den förre partiledaren fastnade i ett fåtal hårda frågor som kärnkraft och starkare försvar, vid sidan om skolfrågan, som mest kom att handla gammeldags auktoritär pedagogik, tidigare betyg och elitskolor. Partiledaren före det, konstaterade nöjd vid en period att partiet stod till höger om moderaterna! Det verkar som att det rätt länge nu passat rätt bra att vara hyggligt ultrakonservativ och ändå klä sig i partiets kostym.

Sättet nuvarande PL blev vald, föregicks av ett kraftfullt lobby-arbete som är svårt att se som något annat än en ren manipulation. Det verkar som detta är ett mycket känsligt ämne, och nämns frågan görs detta genast till en fråga om kränkning. Hur ska det kunna vara attraktivt för människor med liberala sympatier, att stödja ett parti, som själv valt att lobba in sin partiledare, och låtsats som det regnar?

Den nuvarande PL talar sig varm för att L ska tillhöra det borgerliga blocket. Hon ger inga konkreta bärande argument för detta, utan upprepar endast detta som ett mantra.
Hävdar att man ska kunna prata med alla, som mer ser ut som ett försvar för att hon aktivt förordar en borgerlig regering med stöd av SD. Detta trots att partiet hade med ett ultimativt krav i januariavtalet att det inte skulle pratas med V! Och ändå förutsattes att V villkorslöst ge sitt stöd till avtalet.

Vi ser nu bara ett benhårt konstaterande från NS:s sida att det är bättre att tillhöra det borgerliga blocket. Detta utan konkret politiskt innehåll. Bara en kraftfull positionering, med ett villkorslöst uppgivande av en självständig politisk ställning, med grund i den liberala ideologin. Som om en position av att vara allmänborgerlig, skulle ha något egenvärde. Det lär inte räcka att kalla sig Liberaler, som parti, om det inte finns något påtagligt i program och utspel.

Folkpartiet/Liberalerna har länge frestat på tålamodet och lojaliteten hos svenska liberaler. Det måste ha varit svårt för många frihetligt sinnade att se kopplingen mellan ett litet antal ”hårda” frågor, som en påtaglig vurm för kärnkraft och starkt försvar och stark ökade krav i skolan, kombinerad med en överdriven undfallenhet och tandlöshet i förhållande till EU. Detta i kombination med att många ledande partister fått rykte om sig att lida lite av ett ”bror-duktig-syndrom”. Med en otydlig profil, och oklar agenda, med få tydliga frågor, med svårighet att ange vad som är bra med januariavtalet. Troligen inte egen förståelse vad det innebär. Att det inneburit stora framgångar för liberal politik.

Allt tjat om kärnkraftverk, blir mer och mer huvudlöst. Och utan insikt, om vad som är viktig, utifrån ett framtidsinriktat liberalt perspektiv. Och det samtidigt som vi ser stora företag gå mer och mer i framkant och förorda morgondagens teknik, med vätgas, och en utbyggnad av vindkraften som motsvarar ett halvt kärnkraftverk om året, i energimängd.

Och mycket lite av de angelägna frågor som skulle behövt drivas sedan länge. Men som man tycks haft svårt att ens förstå vikten av. Liberaler har en lång och stolt historia av att driva frågor som handlar om mänskliga fri- och rättigheter men har av någon anledning, förlorat sig och verkar numer inte ha någon glöd kvar. Man lämnar walk-over till andra partier oh organisationer att driva kampen mot kriminaliteten, krafttag för att få integrationen att lyckas, en tydlig och kraftfull internationell hållning till att stödja demokratiutvecklingen i världen, en stark och tydlig hållning i att Sverige ska driva en tuff och verksam klimatpolitik.

Det borde väl vara så att Liberalerna skulle kunna vara rimligt nöjda med det politiska inflytande de skafa sig genom januarisamarbetet? Varför talar man inte om det. Och varför har det blivit en självklarhet att ett borgerligt samarbete skulle bli så mycket bättre för ett liberalt parti? Detta helt utan ett resonemang bland dess partier. Även under alliansens år och inför deras etablering, var det ett gemensamt kompromissande och förhandlande för att skapa en grund för det samarbetet.

Januariöverenskommelsen var nödvändig för att skapa ett regeringsunderlag. I den typ av parlamentarism, som vi har i Sverige, har vi inte redskap för att på ett handlingskraftigt sätt skapa en regering, om inget parti når över 50% av rösterna. En minoritetsregering, skulle lätt kunna bli överkörd i många frågor, som skulle omöjliggöra en sammanhållen politik. Med hoppande majoriteter, skulle en riktning kunna vinna i vissa lägen, men inte givet att det sedan ens skulle finnas finansiering för det beslutade, då budgetbeslut skulle kunna drivas igenom av en annan sammansättning röstetal i riksdagen. Något som också har hänt i nutid.

Under den nuvarande PL:s tid har har den officiella hållningen blivit att positionera sig som ett borgerligt parti som inte har något emot att detta block tar stöd av Sverigedemokraterna framöver. Opinionen för partiet har stadigt sjunkit och ligger nu på historiskt låga ca 2,5 %. Vid misstroendeförklaringen av den socialdemokratiska regeringen var NS snabb med att förklarar januariöverenskommelsen som borta. Trots att C fortsatt vill hålla kvar vid januariöverenskommelsen med vissa modifieringar, och föreslår L att fortsatt vara med i detta, tackar L nej. Man säger att man inte heller räds ett extraval, trots de låga opinionssiffrorna. Men de flesta bedömare tror att gapet kan bli för stort till de 4 % som krävs för att vara kvar i riksdagen. Så mycket talar för att L åker ur riksdagen vid ett extraval. Ett val som kan bli alltmer troligt genom att det inte tycks gå att hitta en politisk lösning på den regeringskris som råder nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *