Den stora förnekelsen!

Nej, nej, det är ingen fara, nej, det råder ingen epidemi, den kommer i alla fall inte hit, det där går över snart, det är ingen mening att testa, hoppsan, jaså, sjukvården är belastad, det är i alla fall inte mitt/vårt fel, jaså, utsatta har drabbats hårt, det var tråkigt, det får andra ta ansvar för, ja, det var slarvigt av dem, nej munskydd ska vi inte ha, det ingår inte i vår svenska strategi, behövs inte, det planar ut, oj, ökning, nej, det är en platå, om vi ser till hela landet, fler? ah, det beror bara på att vi testar mer, personalen borde få en uppsträckning för de slarvar, de andra har fel, vi har rätt, det är andra som inte gör sitt jobb, jag/vi är expert/er, det hackas på mig… osv osv.

Har det inte låtit mycket av sådant här, det senaste halvåret från såväl företrädare för vår svenska Folkhälsomyndighet såväl som från potentater Trump och Bolsonaro? Är det inte slående hur likt det har låtit gång efter annan?

På andra håll såg det många gånger inte bättre ut, bara annorlunda. Ändrade riktlinjer från dag till dag på många platser och länder, och panikartade åtgärder, som knappast kan ha någon reell funktion när det gäller att stoppa smittspridningen. Båda härifrån och från länder runt omkring oss. Så har det sett rätt generellt. Kan det verkligen vara så att basala kunskaper om hur smittspridning ser ut, saknas i så stor utsträckning?

Och är det inte rätt poänglöst att om och om igen söka strid om vems strategi är bäst, när de flesta har gjort så uselt ifrån sig, som en av våra experter ägnar en hel del ambition åt.

Och är det inte rätt osannolikt att den fria världens ledare, och inflytelserika experter, har kunnat ge oss så märkliga budskap och råd, utöver de mest självklara, som att tvätta sina händer och hålla avstånd. Hur ska man exempelvis förstå regeln bara för någon månad sedan, i början av sommaren, att man man bara skulle få åka högst två timmar från storstaden? Var två timmars avstånd säkert, men blev plötsligt farligt om resan tog längre tid? Hur tänkte man? Men mitt i alla upprörda känslor glöms fadäser lätt bort.

Hur hade det varit, bara som ett tankeexperiment, om exempelvis våra egna företrädare sagt och agerat något i stil med: Oj, här händer det något allvarligt ute i världen. Vi kommer att följa upp det noggrant och återkommer snarast med förslag på hur vi ska kunna skydda oss i vårt land, om vi skulle drabbas. Och speciellt behöver vi tänka på att skydda riskgrupper.

Och att man också verkat i den andan. Hur ser det ut på våra lager av skyddsutrustning? Vi borde ta det säkra före det osäkra och förbereda oss. Vi förslår upphandling av skydd! Vi arbetar genast fram tydlig information till riskgrupper och berörd personal ifall vi skulle drabbas. Utan att för den skull skapa panik men för att undvika att panik ska uppstå.

Det borde väl också ingå i våra expertgruppers insikt att det alltid finns riskgrupper? Att det så klart kanske inte allt ser exakt lika ut, i varierande pandemier, men ändå relativt sett, utgörs inte dessa av i stort sett samma människor. Att det till exempel kan handla om trångbodda, om flergenerationsboende, om sjuka och äldre. Eventuellt barn, fast de har ju klarat sig bra som grupp, denna gång. Men det visste vi tidigt, eller hur?

Med att det kan handla om sådana grupper som kanske inte behärskar svenska så bra, eller i första hand inte följer svenska nyhetssändningar. Att lägga möda på att informera personal på sjukhus och äldreboende, och spara en del på alla dessa presskonferenser. Dessa gav väl knappast de som behövde adekvat information så värst mycket. Med de gav förstås stor uppmärksamhet för egna egon.

Var det inte rätt uppenbart att det redan var något oroande som pågick redan vid årsskiftet? Om det hade funnits en sund och rimlig beredskap inför nya pandemier, hos de myndigheter som har i uppdrag att kunna och bevaka den här typen av frågor. Man har ju därifrån till och med sagt att det kommer pandemier med vissa intervall.

Så vad är problemet? Varför har det sett ut som det gjort? Borde vi inte haft myndigheter som tidigt gått ut och gett handfast och nödvändig information? Och sett till att den gått ut till dem som behövt den bäst.

Nu har vi en kommission. Det är bra. Men kommer den orka ta tag i de reella frågorna eller mest bara slarva över det hela, och ursäkta alla ansvariga? Antagligen är de här frågorna svåra, kanske inte sakligt, men med den kultur vi har. En märklig tendens att snarare sluta upp bakom ledarna, fullständigt okritiskt, när det kommer en kris. Inte ifrågasätta dem, men däremot, med skärpa, dem, som dristar sig till att ifrågasätta. Ilskan var stark, främst på de regeringstrogna medierna, när ifrågasättanden dök upp. Och mängder av journalister satt snällt på presskonferenserna och backade oreflekterat upp det som pågick.

Även de som borde vara i position av att utgöra en opposition kröp tyst ner i bänkarna i flera månader, innan de första kritiska och ifrågasättande rösterna började komma. Det var framför allt från Dagen Nyheter som Peter Wolodarski modigt nog länge var så gott som ensam i att ifrågasätta en del av de saker som pågick.

Men samhällsklimatet var då ordentligt giftigt. Aftonbladet använde ett språkbruk där ord som landsförräderi förekom. Från denna tidning började till och med ett gammalt riktigt fult tryne visa sig. De kritiska, kunde vara judar… Precis så som allt judehat har sett ut i alla tider. I Polen användes det också när rösterna höjde för att göra landet till en demokrati.

Kommer kommissionen våga och orka ta tag i det som hänt på allvar?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *